Jag utplånar mig själv för att sluta tänka på dig...
Att ha dig vid min sida i över 6 månader för att sedan inte ha nåt alls känns....
Ord blir hårda...bitterhetens smärta förintar min sargade själ till en svart vidrig gegga...
Vi har slagit varandra blodiga med hårda elaka.vidriga ord...
..VARFÖR??
Är det bara jag som mår sämre...??
Det svartaste finns hos alla. Jag har mitt precis under huden,
som vatten slår mot en strand, rullar mitt sönderfall .
Allt det jag hann slå sönder är en glänta i tiden dit jag hamnar så ofta bland...
Jag lever med mina värdelösa prioriteringar, med mina åtaganden,
Jag gråter,Jag sover inte, Jag är en ingen bra flickvän,
Vet inte varför.
Väggarna har sänkts ner från himlen runt min kropp,
Allt elakt jag hunnit med läcker ur mig som ett tunt svart gift.
Han är det enda som är värt att hålla upp i ljuset.
Jag är lågt stämd.
Den tar bort allt onödigt, all slentrian, all värdelös vardag som hotar att skymma sikten.
Jag är också tillräckligt fucked up för att inte tillåta mig själv att känna mig lycklig.
Jag är också tillräckligt fucked up för att inte tillåta mig själv att känna mig lycklig.
Mitt sönderfall har stillat sig. Jag har vänt mig om ser vägen en bit bakom mig.
Kärleken som ett löfte, en belöning, för att vi inte ger upp.
Eller??
