Har för så längde sedan insett att om man älskade människor och var beroende av dem,behövde dem, utsatte man sig för
en väldig risk...
Kärlek är detsamma som att se till att man ramlar,slår sig...






Det är mattan som rycks bort under mina fötter...i samma stund som man låtigt sig få tro & har en övertygelse om att allt kommer att gå bra tillslut,Vi är alla så bräckliga,livet är så oförutsagbart





En del av mig skulle inte stå ut att förlora .. om & om igen...
Därför föredrar jag ensamheten framför förlust & smärta