Ledsen över att Kerstin Thorvall är borta.
Hon var banbrytande för en gränslös kvinnlighet som fortfarande är ifrågasatt.
Hon var modig och skrev mycket om sina egna brister, väldigt utelämnande på ett sätt som få vågar.
Som i sitt åldrande blev en ledsen tant som kämpade för sin värdighet..
Hon har aldrig varit rädd för att skildra det svåra eller obehagliga,
Älskar hennes bok "Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig"..
Känner igen mig i så mycket..Hon öppnade min dörr att våga erkänna mina psykiska brister,tankar,ångesten & att våga älska om & om igen..Att vara en bra mamma trots alla hinder...som man själv sätter upp...
Hon hatade att åldras och vara ”hemtjänstoffer”, uppleva hur funktion efter funktion avtar och försvinner.
Vara ett lågprioriterat så kallat ärende i det allmännas vård.
- Jag är nedtuggad till fälgen, både psykiskt och fysiskt.
Jag är en som är utanför i mörkret och genom upplysta fönster ser jag hur de levande har det.
Jag kommer att bli som henne,har jag tänkt många gånger när jag löst hennes bittra men fräna debatter.
Kerstin var en orädd debattör och egensinnig kåsör som gjorde sin röst hörd inom såväl
veckopress som dagspress. hon vågade säga saker och göra saker som kanske inte alltid uppskattades
Hon vågade sticka ut.Flera av hennes böcker var självutlämnande och närgångna...
Plågsamma minnen av ständigt svek och aningslöst omoget beteende förföljede henne
Det var inte så lätt att ha en ständigt rymningsbenägen tonåring till mamma.
Sov så sött Kerstin..I himlen får du dansa så mycket du vill.....
- Jag är fortfarande en ursinnig, trotsig tonåring som vill kasta ut tallrikarna genom fönstret,
