Är rädsla vad vi känner när vi är på väg att förlora något som har betydelse för våra liv??

Mest rädd var jag att alltid varit för ensamheten,Ändå har jag varit ensam nästan hela mitt liv.
Det känns som om jag stått för mig själv på ett regnigt öde fält och väntat på
att någon jag saknar ska komma till mig....

Vi människor är som hundar,Vi kan vara mest ensamma i varandras sällskap,
Regndropparna är tunga drömmar på en motvillig fönsterruta..

JAG SKA BARA TA TILLBAKA EN DEL AV DET SOM ÄR MITT!!!

Något går alltid förlorat.Och går aldrig mer att få igen...
Känslan av att detta är allt som blir,allt som blev,Att det aldrig blev någon skillnad!!

Bitterheten tar över,Skammen....
Den besegrade nersjuknars axlar blir en människas  hållning...

Sönderhackad av sylvasst kallt regn och giftig grå vind...
Ett tillfälle att återupprätta mig själv,den människa jag har rätt att vara...

Ord utslängda i rum som stutsar tillbaka obesvarade...
Skuld & ånger som ska suddas ut med vardagliga sysslor och en fåfäng önskan
om att ha blivit klokare med åren...

Bågfilen mot själen,huggen..kärlekens milda men grymma förakt ...

Är det så här det är att älska någon?
Rädda mig i så fall från kärleken.....