TVÅ SVARTA DYGN!!!
Jag vet att jag e "sjuk"..att jag inte kan sortera längre,allt bara rasar in som en tornado ,
vispar runt till en enda förstörelse....ett kaos som mina sinnen inte orkar reda ut..kämpa mot,ta tag i...
Sedan 12 nätters tid,så drömmer jag horribla mardrömmar som ankrar i vad jag har gått igenom i det verkliga livet...Vad som skrämmer mig är att jag minns allt jag drömt.färger,hatet,vreden,blickarna....svetten..det end jag slipper är tack & lov smärtan jag utsätts
för i drömmarna......
I förrgår natt,tog jag min medecin samt en Imovan för att INTE drömma mardrömmar,
tog en sista rask promenad i natten med Ozzy.......
DÄR SLUTAR DET!!!
Vaknade dagen efter....
Upptäckte...
Att jag hade stått vid mitt köksbord i timmar.,skrivit i min ena almenacka ,planerat datum för min egen död,med ett ritat kors..skrivit att jag inte vill leva längre...sedan hittade jag i min laptop ett brev jag hade skrivit...såg i min mobil att jag hade haft kontakt med en gammal klasskamrat kl 3 på natten...
Jag hade inte tagit starka tabletter & inte för många..Jag hade ätit bra & t.o.m. tränat min fysik timmarna innan..jag hade inte end druckit et glas vin...jag var sober..men endå...hade det slagit till..Jag minns inte ens vart jag hade promenerat med hunden..
vad som skrämmer mig i detta är..
HUR SJUK ÄR JAG IGENTLIGEN??
Kemisterna i min hjärna jobbar på högtryck just nu...det som annars inte ens "tar på mig" vanligtvis,
fick mig nu att göra sådant jag i mitt vakna liv inte ens har blottat en tanke till...
Jag mår sämre än vad jag utåt sett förstår själv...??
VEM ÄR JAG??
3 En liten kråka!:
Tokfia!
Först och främst så vill jag slå av ditt försvar om att det är synd om dig och at du har ADHD och en massa hemska saker hänt dig.
Jag vet ju såklart inte allt du varit med om, men jag kan dra en snabb resumé om mitt liv:
Jag har blivit utsatt för svår incest av min far, brutal misshandel av både min far, mor och min styvfar.
Totalt ignorerad hela barndomen och även i mitt vuxna liv av mina föräldrar.
Jag hade en mormor och en farmor som brydde sig och var någon form av ett stöd, men de är båda döda nu.
jag gifte mig och fick barn som ung och vi var ihop i tio år. Det bev värre och värre mot slutet och han började misshandla mig. Jag blev utslängd då han blev rädd för att han skulle slå ihjäl mig. Han tog barnen och skyllde på att jag var sjuk i huvudet.
Ja, jag vågade inte berätta för någon att han misshandlat mig då alla skulle tycka att det var mitt fel.
Så är det ju när man blivit förnedrad och fått sin självkänsla nedmald av precis alla jag mött i livet. Aldrig känt trygghet, eller "jag duger som jag är"
Så jag blev hemlös, bodde på kompisars soffor eller flyttade runt från andrahandsboende till andrahandsboende.
Blev av med mitt arbete. Försökte på riktigt ta livet av mig, men polisen kom och bröt upp dörren och jag fick spendera en tid på sjukhus för jag var rätt illa däran..
Eftersom jag inte gått och sjukskrivit mig, eller gått till arbetsförmedlingen direkt så fick jag ingen sjukersättning.
Jag var bokstavligen på livets botten.
Jag hade ju bevisat för alla att jag nu var sjuk i huvudet...
Nu hade jag ingenstans alls att ta vägen.
Jag var sjukskriven i ett år utan att få en enda krona, så det blev till att söka socialbidrag..
Men nu!
Någonstans här så kände jag att det måste bli ett slut på den negativa spiralen!
Jag kan inte skylla på andra! Ja, livet hade blivit lättare av att andra varit snälla mot en, men jag vill inte må dåligt. Jag vill inte att livet skulle bli så som det var på väg att bli.
Vet du, nu är jag lycklig i mig själv!
Jag studerar på heltid, en dröm jag haft länge!
Jag tror på mig själv och jag flyttar in i en femma om en månad i min EGNA lägenhet som soc inte alls varit inblandad i.
Så mitt råd till dig: Det är DU som har makten över ditt liv!
Jag lovar!
jag ger dig konkreta råd här nu, snälla lova att försöka följa dem?
Ok; det kan inte skada jag lovar!
Ok: Du måste börja ta bort allt dåligt ur ditt liv: Det betyder inga mediciner du inte behöver.
Dvs: inga sömntabletter, eller ångestdämpande. De gör det bara värre.
Sluta se på skräckfilmer, inget mer blod och våld.
Se istället på upplyftande komedier.
Ha ingen kontakt med män, ligg inte med någon. Lär dig älska dig själv på riktigt innan du låter någon man komma i närheten av din kropp.
Gå på promenader med din vovve, följ med på aktiviteter med dina barn, fortsätt träna.
Gå för sjutton inte ut och festa.
Jag vet att det låter löjligt, men så fort en ond tanke kommer, tvinga dig själv att tänka på positiva saker. Tänk på när något av dina barn föddes. Försök intensivt att tänka på något annat så fort den minsta negativa tanke kommer. Använd samma positiva tanke varje gång något negativt dyker upp.
Ja just det, jag glömde skriva att jag också är diagnostiserad med ADHD.
Jag äter inte en enda medicin och mår ärligt så himla bra.
När jag insåg att det är jag, och bara jag, inte en skrynklare i hela världen som kan få mig att må bra, så fanns det bara en väg kvar: Upp!!
Jag lovar lovar lovar att om du försöker så kommer det gå bra! Du kommer må bra!
Okej!
Seså, upp med hakan och dra ett djupt andetag och möt dagen med ett leende!
Kram!!!!!!
//Isa
Men fan, det där är din story Isa. Vi kan inte alla vandra samma väg. Kul för dig Isa att du mår bra men det innebär inte att dina råd funkar för andra här och nu. Och jag är lite nyfiken så förlåt att jag frågar men hur har du råd med en femma när du pluggar? Vunnit på Triss kanske =)
Jag vill hylla Isa! För du anonym: Du fattar uppenbarligen inte mycket om du inte kan läsa det Isa skriver. Hon lägger in sin berättelse för att visa hur långt ner man KAN vara och ändå lyckas ta sig upp. Hennes råd är precis de råd man ska följa. Man måste ta makten över sitt liv. Man måste se positivt. Man måste ta bort allt destruktivt i sitt liv. Man måste sluta kolla på våld, man måste bryta sitt vanebeteende, dvs med män. Mia har varit utsatt för många destruktiva män att hon måste bryta detta totalt för att få distans. Man måste tänka positiva tankar så det blir positiv spiral.
Jag vill hylla Isa som skriver det som skulle få Mia att må bra.
Du anonyma vän: jag tror inte du vill Mia väl. Faktiskt.
Är du rädd för att hon ska må bra?
Mia fundera på varför denna anonyma "vän" vill hålla dig nere på botten...
Jag hade en vän som ville hålla mig där, för att hon var van vid att vara "bättre". Hon klarade inte av att jag lyckades sen.
Kanske samma sak här?
Vilken psykolog skulle säga samma som Isa.
Mia Törnblom likaså.
Läs hennes böcker.
Och spola din sk "vän" i toaletten Mia.
Skicka en kommentar